Latest
Children of Hebron
When teargas
fills the lungs and eyes
of children and their heart piercing screams of panic and pain make you rush
across danger and death
freedoms feels foreign
Fanan hålls högt men frihet känns fjärran
Vi gömde oss bakom sjalar dom
bakom pansar och hjärtat var stort vi höll händer och fanor högt medan frihet
var fjärran
det låter som popcorn på håll medan himlen blir krigsfilm och tårgasen vrålar sig ut och kryper eller ropar viskar och längtar
efter ögon och andning det brinner brinner brinner och världen blir suddig dom skriker sparkar undan granater tills det klarnar vi står
ändå
kvar
med armarna ute med hud bakom tyg och liv är skört när vi ser upp med flackande blickar men modiga steg dom siktar vi
tvekar men blundar hårt sliter oss framåt det viner genom luften när knän skrubbas mot asfalt handflator skakar vi vet att vi inte ska gnugga bland
tårar det blir helvete då och kameror rullar det känns som ett hån och dom kanske skrattar under sina hjälmar skämtar om svagheten hos dom som inte får sitt vatten sina fält sina skördar som förlorar
barn
till iskall makt det är nästan öken men grönt dom är figurer på avstånd som små
soldater men med döden håller vi fanan
högt
och hoppas kanske ber önskar eller låtsas men
frihet
känns fjärran
när vi springer tittar bak hör ett tjut från ett barn det står bland älvor som är monster i dimman helt borta i gasen det skriker och skär genom själva marken skälver någon håller andan rusar fram med en famn blir en hjälte men smärtan
går inte över
när tårgas och kular flyger istället för fåglar ja då
känns frihet
så jävla fjärran
Det är lätt att ha rätt men svårt att förstå
Diset över dalen och husen ser ut som himlen det är dammet från öknen och torkan från solen
blir en måne genom molnen jag
höjer hinken över huvet låter vattnet rinna längs pannan och kinder och halsen genom håret det är som beröring och dom
trodde jag var solbränd och blondare jag
är nyfödd och blek med ångande hud och suddig blick
katterna
i konteinern flyger ut jag slänger sprayfärg tusen skramlande burkar om natten och fingrarna blir röda som blod men av liv
lösningsmedlet sticker i näsan
och mörkret med lyktan målar mina skuggor över muren det är som att rita på ett papper större än kullarna som aldrig tar slut och sorgen över att det egentligen är en damm som aldrig är annat än en kant
på kartan en vägg till ett hem men med fönster
för den som är lång och drömmen är så verklig och nära bara två decimeter
av armerad betong
dom kastade sten på oss idag men jag
vände mig om
med öppna armar steg
åt sidan och sanden liksom suckade åt barnen som lär sig att berg kan bestigas från avstånd med skrik och hårda ord istället
för konversation
och jag vill leka kasta boll ropa gay rights
are human rights
det är så lätt
att ha rätt men svårt
att förstå
Åh midsommar
Midsommar
åh
Midsommar
och kransar i håret humlor i lockar fingrar i trassel skratt
och sång och kära i ring eller buskar det
känns så himla långt
till bäcken och blommorna båtar
av bark nu när vattnet är grumligt och så sällan får samlas i pölar skvätta från stövlar eller fastna bland löven det är öken
och mandelträd
ödlor vassa taggar inte grodor och grönska utan sand och höga torra berg dom verkar sova snarare än andas kanske väntar dom
på regn som kastar sig ner kliar
fram floder i dalar som försvinner om sommarn vi kan gå
till botten
vv sjön
kanske tänker vi oss ytan högt
högt
där uppe spiggen vid bena vi är stilla lite kalla med gåshud men heta och fängslande läppar bakom slöjor får falla eller täcka
även mig jag säger säg
det du vill
och önskar med näsor mot kinder det du undrar och saknar jag
finns
här
med sagor skrivna i beröring och stigar till njutning i händer vi kan klättra
över regler bort från föräldrar och byar blickar och gränser vi kan treva försiktigt eller modigt springa
eller smyga längs halsen och ryggen du får ta
i mig hårt jag
håller dig nära vi lär oss ihop och
det blir inte fel bara fint
Dammiga lungor och västbankens barn
dammet från kalkbrottet känns som lera i lungorna och träden buskarna männskorna dom är är grå liksom målade men med pulver och solen
är en gatlykta i dimman ögonen rinner och barnen springer dom andas tungt och det virvlar runt deras ben dom ler
skakar hand deras hud
är grov
dom hostar
det känns hårt
att sova i det här tänker jag
med torra
läppar tungan klibbar mot gommen och muren
reser sig verkar skratta för sig själv som en annan värld
där
bakom den är hård i betong sex meter hög ful och hemsk en barriär som skär genom familjer genom gårdar och landskap och räven
grävde en gång till sitt hem hen kunde varit israel
det smäller hoppas det bara är fyrverkeri på lek inte allvar inte död och sargade kroppar det är många såna här sargade
själar och sargade hjärtan det är tungt nu
dom vaknar med stenar i sina nyfödda händer dom ligger där liksom redo
med vaken blick men trött som tittar upp högt upp mot tornen mot jättarna i rustning med världens alla vapen med världens alla tillstånd att resa att leva att röra sig fritt för att finnas men här
räknas inga papper finns ingen rätt ingen ro bara
ockupation
med ökenblommande hopp i springorna och ett tålamod som bergen
vi
är ett enkelt folk säger dom välkommen du
är så välkommen
till Palestina
Hud är synd
Det finns murar mellan länder och delar i världen men det finns
också murar
mellan hjärtan inom
hjärtan mellan tankar och vänner normer och frihet det finns murar
i mig
vi pratar bilder som saknas av systrar på väggar i hemmen av mammor vi
hör hennes röst men den göms
bort glömsundan jag undrar hur hon är din mor jag vill bli kysst på samma sätt som av din pappa han ler säger habibi pussar mina kinder säger welcome jag
känner mig verkligen så men tänker samtidigt på hon
som står bakom väggen skär frukt gör té jag kan känna
hennes fingrar i bitar av äpplen på fatet kanske höra hennes sång när jag tuggar jag blundar och det rinner tyst
lite längs kinder jag försöker förstå
Bushrah säger du
vi
får ju inte röra män det
kittlas i benen jag längtar
plötsligt hem
hem
hem till huden och händerna och närheten värmen som inte bara finns i ord kanske
är det sant som dom säger vi
är tysta i norr men
nära
det är så
himla
långt
dit just precis nu jag
måste andas springa känna kylan i natten torka ögon mot skjortan hos vakten för han
är ju man och det går men det bränner och jag vet nog
att jag inte kan stanna för länge för evigt dom skapar så mycket kärlek inuti men jag kan bara inte kan
bara inte
stå där
med armar längs sidor och nedslagen blick jag vill dansa brottas hoppa och finnas bredvid jag vill rusa i armkrok tåflörta gnugga näsor och pannor röra öron och knän jag vill leva
med vänner som vill och kan och önskar
precis
just
det
Plaströk
Röken från plasten som brinner och barnen som ropar jag är
Aschniabi
HowareyouFinewhatsyournamefuckyouHOWareyouWhereyoufromSTUPIDhellohowareyouwelcome jag
ler brett lite ansträngt och ropar svarar skakar händer HIGHFIVE dom snubblar av skratt
Och så armeringen som sticker upp ur halvbyggda hus eller påsarna
som blandats med jord och graffitin i svartröttgrönt avgasen
i näsan höga höga kullar med murar och får höns och sot gräset är inte grönt bara gult och olivträden
är knotiga rynkiga som gubbarna dom
är snälla
och så borta
bland bergen
som på ett vykort smala ögon jag bländas av solen och kalkstenen det är bara hetta och torra torra buskar stenar som springer nedför slänten under
mina tår är bruna med håret
vitt
jag ser getter på håll beduiner
på håll han sa lämna inte ryggan dom stjäl dom vet
var du är vaktar
på avständ liksom väntar jag tänkte undrar
om det är så
mjuka som
dadlarna nötterna nätterna
glittrar av stjärnor och ljusslingor
inte lyktor ritar linjer tvärsöver gator
det är tyst
och mörkt
men drömmarna
dansar
och drar
i mitt hår dom sjunger som böneutroparna om länder och kulturer om folk och historier det känns i hjärtat
som förväntan
i blicken dom
tittar
så mycket
i skolan med sjalar i världens alla färger jag
rodnar som
jag aldrig brukar göra det är som om
om
dom
såg
genom min hoodie genom mina blå sjukhusbyxor mina psykadeliska strumpor och röda skor dom
ser
nyfiket på jag lika fångad av dom som dom
kanske av mig jag vill
lyssna
till livet dom lever känna
ett par fingrar som inte fått vandra försöka
finna min navel jag
måste blunda tänka gud
skärp
dig
Hej Palestina
Tårgasen
sticker på tungan i halsen i gommen och ögonen svämmas över det bränner och jag kisar genom havet på
glassplitter som glimmar i mörkret som hålen
i fönstren ekar eller ropar
medan tomma nervgasgranater verkar viska på hebreiska dom
stormade
universitetet idag
men
vi hann inte dit
för barnen sprang skrek på arabiska tog våra händer vi
var ju så nära förstod ju så lite men hann aldrig fram och gatan där framme var tom förutom soldater tunga
bilar och det kändes
kändes
overkligt
men verkligt
och fel
sjukt jävla fel
vi
tvekade
dom
drog in oss på Pizza Raez vi ringde sa Hey it’s Otto from Sweden, there are soldiers on the street people are running han sa stay there just stay there I’ll send someone be patient och vi
lekte bort verkligheten med språkbarriärsmemory
skrattade skojade undrade
tills bilen vi satt i träffas av en tårgasgranat och röken rusade ut vi stod där
i parken inne på universitetet
bland tårgasburkar i gräset i gruset på golven på gatan i parken det var tomt
sånär som på granater och hylsor från skott som hade kunnat döda det var teater som föreställning av vad
som hänt precis här dom
hade skrikit sprungit fått
panik
bland träden vi pratar om skolan om oss om studenter om leenden som bytts mot fruktan men
luften brann inte längre så starkt bara skakiga knän där vi gick och vår vän han spottar mumlar miljoner ord i en
blick säger välkommen
till Palestina
Jag vill så gärna låta er vara i fred
han kunde inte skrika jag
kände
blicken och skräcken i tomma kippanden efter luft eller vatten gälarna öppnadesstängdes fjällen
var glitter över händerna en tumme i munnen det
var strävt
och musklerna spändes när jag
vred nacken bakåt det tog stopp och det liksom
darrade som om själva själen bad eller ljudlöst ropade panik det
tog inte riktigt stopp det tog slut och KKRSCH
han låg
plötsligt helt stilla
kunde inte skrika
men
kunde
känna jag
skakade av insikten havet önskar sin vän tillbaks han
var inte min att ta han skulle
simma bland vassen och sjögräset tången spiggen skrevorna vågorna det var ju det som var saga inte döden
i en solblekt hink och rostiga krokar en brygga och solkatter bland löven i träden och shorts jag var brunbränd och fin men blek och rädd inuti men snälla säg mig alla droppar i atlanten förlåt jag
var barn var dum liten var härdad och galen var vanlig och kall
under huden kunde kanske
skrika
och tiden slet mig itu såsom livet
slitits
ur dig
nu
kan jag förstå
är bara svag och för feg för våld till alla våra älskades försvar dom är så många så starka och hårda och is allihop jag vill
riva bort alla knivar som slaktar alla gevär som istället borde sitta där
dricka choklad och skoja och sjunga inte skjuta alla fällor alla nät alla burar och boltguns ska skrika åt alla fiskar i världen som inte fick bära era minnen era sagor om djupen som vi aldrig sett jag ska sjunga
era sorger till graven kasta alla vapen i vulkaner
men jag
vill ju
så hemskt
gärna
göra mer låta er
få vara
i fred
Det spritter i mina ben
Golv är graffitiväggar för danssteg.
Kolonilottsdrömmar
dina jordiga fingrar och kolonilottsdrömmar i solen rödbrända kinder och gula löv dom kommenterar ibland
ger tips eller saknar kontroll jag
skrattar lite inombords tänker äsch
det är ju skönt att ligga här bland ogräset titta på skalbaggarna känna spindlar springa över huden för dom
är jag
en hel värld
tänk
sa du och jag tänkte
kunde inte annat än att göra det när du stod där i motljuset som letade sig genom ett trassligt hår ett snett
leende jag kände havet inuti
tången mellan tårna och den oblyga spiggen står man stilla så kommer dom
rör vid dig
så som jag ville att du skulle röra
vid mig
fast lite mer handfast kanske
humleholkar sa jag
bra för fruktträden allt
som blommar dom blir färre man
vet inte riktigt varför
sa du
vi glömde kanske bort dom
som den friska luften
eller tystnaden
vi såg på varandra över morötter krusbär och en kratta koltrasten
letade maskar i hörnet
det gröna liksom ropade
hejade
rös
blundade höll andan medan du
klev över allt det där som var mellan borstade av händerna mot jeansen
gud
tänkte jag
ta tag i mig nu
Vi ska skratta över gränser
Jag har en dröm
där Frontex inte finns och båtar inte sjunker där ingen
drunknar mellan länder bara fina heter jimmy och kultur
får vara som på riktigt som allt som världen som
förändras
jag
blundar och andas ser
barnen på midsommar vi sjunger sånger på språk vi aldrig kommer förstå men som känns
och vi skrattar över gränser dansar hoppas ropar leker sträcker
ut händer målar varandra tills solen
vi skakar
på huvet åt tankar som fyllde våra hav men som nu är som borta åt
tankar som trodde att det var skillnad mellan platser mellan sorg mellan liv
jag
har en dröm
där dörrar står öppna och männskor inte stämplar
papper
tillbaka till stunder där döden
ligger nära eller skolor långt borta bakom kulhål eller murar där vi
gjort dom till broar och titthål som kalendern om julen med teater och dikt som drömmer
fram
väder från alla hörnen på jorden vi kanske flyger
med luftskepp som streck över himlen besöker farmor i Sundsvall eller Seoul och familjen är stor för vi räknar ju varandra som nära du pappa vetu Tushar ska med i jul han förundras
över granen och snön jag blir tårar
av sagan han känner när vi bygger lyktor på gården som gör mörkret till vantar för hjärtat det kittlas och nästa gång ska jag dansa med hans brorsor där curryn inte är en krydda och plattbröd kallas roti chapata puri bhatura phulka pathiri parotta det finns tusen jag drömmer
om poliser
som skojar är varma hindrar flygplan som tvingar lagar som skrämmer och står
uppkäftigt upp mot hårda nävar och ord men som aldrig behövs för det är bara kul med kläder i blandning med gudar som sjunger i kör tillsammans jag
drömmer
att den vore sann att
det vore nu för jag
vill ha det så
nu
nu
Jag minns dig farmor
Det finns dom man minns och jag minns den överfyllda kakburken
och kottarna för brasan och tallskotten rispade händer och tio öre plantan
trädgården och baljan en naken unge liksom jag och så du
skrattade från bron eller hammocken berättade om minnen jag knappt förstått förrän nu och
snickarbon med alla stämjärn rostiga sågar och livsfarliga knivar jag var ofta där
gjorde båtar i bark av flaskor det var långgrunt och randigt i sanden under fötter vi seglade där
med skeppen vid knäna spelade
kulspelet om kvällen
med knaster från brasan och högar eller torn av hemmets journal myggnät för fönster det klia lite överallt det
finns dom man minns och jag minns
hur jag sprang nedför trappen med fjärilsväggar eller vingar hoppade
i sängen där nere hos dig det var sommar och morgon
och solen
gick aldrig ner
bara upp upp upp
till dig farmor
med tåget till dig
Där var den jag minns
mattan var lite sådär dammig och ljuset blekt genom fönstret farmor var som vanligt pratade pratade pratade med eller kanske till
pappa och bror satt i soffan läste jag
i dörren
och så farfar
var lite som förr krum och smal men klar och där han såg på mig
log
lite ledset som om tiden runnit bort jag kände världens högsta damm brista kunde knappt andas hulkade
i hans armar han grät ikapp med mig men tyst det var kärlek
som något jag missat som
något
som bara
fanns precis där precis då precis nu
Morgonsol
jag kvicknar tidigt till undrar
om solen gått upp om allt det där
på riktigt eller nä gnuggar ansiktet mot kudden nyser hon
rör vid mig
sömnigt och borta rufsigt och intrasslat i täcken jag
gapar skippar
ett par hjärtslag
mina läppar bränns och jag väntar
tittar
tills hon drar mig
till sig
hördu kom här mumlar hon kom
kom nära
Tygkassen
nakna axlar
en rygg killbröst linjer och former dom är sagor
och regnet ångar bort från huden spänns mellan särade läppar och en beslutsam blick det skakar från hjärtat ka boom
ka boom
ka boom
och det blir ringar i vattenpölen stadiga fötter i balettskor hukar tar sats
och betongmuren står där och jag
ser ut därifrån med armarna ut välkomnar åskan
skriker ut
ut
ut
och så fotstegen och ett färgglatt paraply en tygpåse och du ser upp
lite frågar
och småler jag
stirrar
du
skrattar säger hej
jag
säger också hej
är världen fin därifrån frågar du jag
svarar jo
inte kall då
inte när jag lever
och det gör du ja
det gör jag
hur länge ska du stå där
vet inte är du
klar nu vill du
gå nu
och tystnaden
förutom dropparna mot asfalten och så
dina skor
du vänta
sa jag klättrar ner tar upp den blöta tröjan frågar ska du samma väg som jag jag ska dit
pekar
du
nickar säger kom då
bara kom då
Du får
fingrarna är mjuka
över huden som stramar det hugger till när jag går så
jag
ligger här
tänker törstig och ögonen letar sig genom etern och skärmen tangenterna är varma någonstans där ute sitter du i en telefon i ett fik kanske
kom det fram
brevet med albatrossen eller så försvann det på vägen genom tyskland och danmark och sverige det
var ändå en kameleont på kuvertet dansen
brinner inuti
längtan
eller önskan
att det kittlas i dig när du ser kortet du
kanske satt upp där vid disken eller så
skämdes du och tänk
att det kan kännas
så olika jag
är som ett popcorn det gick fort så var jag där helt tjock av känslor och du
försiktig
eller tveksam
eller så ligger du där
i gräset tittar in bland löven efter solen och tänker hej tänk
när dom blir röda kommer du
och vi kan bädda in oss i halsdukar jackor långkalsonger tumvantar termosar mössor och där i glipan
särar våra fingrar på allt stickat näsor och ögon och läppar och kinder hakor
tittar fram dom darrar av förväntan
dropparna
tunga det dånar längs marken men porten är torr medan himlen kysser marken det är drama och passion åskan famlar efter träden som sträcker sig mot molnen är mörka kanske
blir dom så när det känns
nära
du kanske lutar dig fram trevar in i min jacka frågar du
vill du
dela din värme med mig svarar tyst
med dragkedjan nere ta
dig in
i mig du
får
du får
Blunda hårt så kanske det går
blunda hårt
så kanske det går
det är en regnskog längs gatan med monster som mullrar förbi dom är gula röda oranga med borst och näsborrar frustar lämnar spår lever
på damm och grus och torra löv dom
syns mest på natten
och vissa säger att spårvagnen vrålar där ute men trollen
låter också så
rusar
svär
skakar fönster och koppar och blommorna håller andan sedan
blir det tyst en stund innan dom börjar sjunga igen eldflugorna
lyser upp parken där nere ritar streck av grönt skriver besvärjelser i mörkret det finns sagor där
under träden mellan stråna eller tårna humlor
är små universum som simmar i sirap inte luft om vi bara kunde se
du
kanske skrattar
protesterar himlar
med ögonen fnyser jag
ler säger du
kan känna det du vill bara dröm tänk labyrinten i blomkrukan den
finns där är
bara liten eller svår att förstå men
vad gör det när vi kan låtsas bara blunda hårt
så kanske det går kanske
vi
går
Sluta vara främling
du
du främling
tar du emot mig nu när jag snubblar på kanten av gatstenen jag
ser den inte för jag
kollar upp tittar bort funderar på kylan i vattnet på gotland om det räcker
med långkalsonger i vadarstövlar när jag
ska titta på algerna där
om havregrynen räcker
åt tre i tre dagar om jag kanske
kanske borde beställa något på nätet något som botar sömn alltså gör mig vaken länge då kan jag plugga till tentorna
kanske sova sen
borde jag fråga din vän om dig vad
är egentligen okej om jag såg dig på en fest skulle jag le åt dig vinka fråga hej du känner du
igen mig jag var clownen med fyrkantiga näsan du
höll i mig då kan du
göra det igen
fast hur hittar jag festen
det är mycket nu
och mina vader är fina jag står på tå så hon ska se dom
fastän hon inte är där jag tänker kanske går hon förbi
mina knän
är fina mina armar
är fina kanske kan hon se det för en annan ser det och säger hej du
du vet han
han clownkillen med fyrkantiga näsan den färgglada han
har en kropp som
jag vet inte vad han
skrattar och glittrar och känns som allt det roliga med alla årstider på en och samma gång löven som dansar i virvlar av färger augustisolen och utebion badbryggan och klippan kittlande gräs och humlor och snölyktor sjalar vantar utandningsluft som syns och knopparna på träden som gnuggar sig sömnigt mot varandra stunderna mot den varma väggen där vinden inte blåser och myrorna yrar
du vet han
han är så obotligt nyfiken gå dit nu säg
du
lär
känna mig nu
kan du sluta
vara främling nu
precis nu
jag är ett kraftverk
den är så spännande
dimman
och staden jag
bor ju här högt högt och då är den liksom sömnig eller fundersam tänk om älvorna på ängarna flyttat in eller om det kanske är känslor som flyttat ut
från öronen där nere för det är ju kallt nu
trots våren eller sommarn jag
vet inte ens
och tentorna river i högerarmenhanden det bränner lite från skrivandet trötta
ögon och hjärnan värker
fast så lägger jag huvudet där mot betongen och det kyler och jag tänker att jag känner alla dom som
hånglat här mot väggen alla
som rökt här några
som har kissat här konstigt
att dom inte gör det på träden
och så ångan mellan husen den dansar och virvlar fumlar eller famlar sträcker sig efter händer som
rycks undan
som
pratar svagt när ingen lyssnar och jag
hör ju inte bra men sitter still
tills
personpoesin inte kemin går förbi jag
pluggar visserligen kemi men värms kanske mer av det här det är som en kittling i en närhet och jag ryser
lite öppen mun och undrande kinder som intensivt blir liv
och sedan
var du borta
sprickorna i asfalten blir tydliga då jag
sprang ju bland molnen och nu
ser jag myrorna dom
är fina dom också
tänk
magin i deras ben
även dom arga som bits och nästan skriker jag fångar getingarna i datasalen öppnar fönster planterar nästan blommor fast tack till dom ni får ta min saft i morgon också
tassandet om natten vår dörr står olåst för tänk
dom som fryser det står välkommen där hoppas dom förstår även våra grannar som
kanske blundar om kvällen önskar sig värme och den finns där
här
jag
är ett kraftverk men inte så smutsigt bara strålande
så se mig
om du
vänder dig bara lite hitåt så
sommarbarndomsvän
ängen och staketet och kittlande grässtrån i öron du var mjuk och jag
var benig
solen liksom sjöng när vi sprang där mellan komockor och undrande blickar du gnuggade huvudet mot mina fötter när jag satt på låga grenar i träden i hagen du var fin och jag
var liten
rispade knäna när jag klättra över gärdsgårn hjälpte dig över shorts och brunbrända axlar grus mellan tårna när du kollade lustigt jag kryssade från vassa stenar mot det gröna på kanten myggbetten var som vattkoppor men du
du verkade inte bry dig vi
lekte i ladan på höskullen på bryggan i skogssjön bland gäddor och vass du
kunde kanske inte dyka men simma bättre än jag vi var fina ihop du och jag
vi spanade på din mamma bakom buskarna hoppade fram hon hoppade också tittade surt vi
försvann bort mot myrstigarna och rullade från kullarna du rusade bredvid
alltid
tills du blev större och jag
inte växte lika fort och så var det ljuset mellan ögonlocken jag
vred mig under täcket vickade på fötterna i tofflorna nedför trappan det var tyst
och jag åt macka med korv choklad den hade skinn på sig
tog bort det log
tänkte
väcka dig
stod
på verandan på bordet såg ut över hagarna men såg
inte dig
stigarna var tomma ingen var vid din mamma sprang längs staketet hoppade bland stenarna jag
frågade hemma dom sa dom inte visste men mötte inte blicken och pappa
sa du
han
har åkt bort blev stor vi
säljer dom stora till slaktarn du
vet väl
att det är så
att det är så men måste det
verkligen va så
Malin
jagärutanfördinportkomner
ska till slussen
sa du jag
slutade andas
tog skorna
knöt dom i hissen sprang
flög
över gatan förbi jackor och mössor och vantar med personer inuti ropade till
ibland hoppade
över rödljusen kände kylan mot kinderna men värmen i bröstet det var som stormen pressade lyfte mig fortare
fortare och kvällen var mörk jag
tittade efter någon med
en halsduk som du en keps
som du en hållning
som du men shit
vad långt du hunnit det brände
i munnen och sved i fingrarna såg vänner på vägen men sa inte hej inte tid ingen
tid inte nu kanske sen dom försvann
i suddet
som plötsligt
fylldes av dig
du log sa
typiskt dig
vi måste gå samtidigt hinna med bussen och pussarna
lekte i öronen jag skrattade
andades
svor
du tog mig i handen gick åt ditt håll som om världen
var våran fastän vi hade mindre än tio minuter av tillsammans
jag
grävde i fickan
gav dig något hemligt något nära sa du
vi ses snart
vinkade
medan du for bort
iväg jag tänkte äsch
ska väl inte rusa i kapp leka romantisk komedi längs med rutorna och gatkanten
nä
du
satt ju inte på rätt sida
när gatan är mörk och hjärtat pumpar blod
knutna händer
pulserande
och så gruset på gatan skuggorna längs portar och trappor suddiga figurer som rör sig
eller undviker
att titta i en annans ögon dom låtsas
och sjunger för sig själva berättar om en finmålad verklighet ler
men falskt
av rädslan och så skakande axlar du sa hallå vi går
kom låt oss dra bara
och deras skratt och lek hatiska ord det var ondskan som stod där
och det dom skrek efter
var dig det som rubbade
världsbilden som var äcklig och förtjänade stryk
det var du
men det är slut nu
för dom för mig men inte för dig du
ska leva
gå på skola få jobb kanske barn ett liv och kunna berätta förändra göra bra och jag
känner värmen inuti den strålar ut mot armarna när jag tänker på det på dig men jag rasar
mot resten mot hårdheten mot dom som försöker skrämma bort det som är fint det
som är du
du syster
du kommer alltid finnas där
i hjärtat
när hjärtat pumpar blod
men spring nu
Jag tror hon heter Amanda
jag tror hon heter Amanda
men vet hur hon ler hur hon tittar och dansar det är saga
med lugg
blå toppar försiktiga fingrar och ett kroppsspråk som ritar i fukten i luften skriver sätter drömmar i jorden mellan händer jag
önskar
jag visste vem hon är hon som gav mig strutar med popcorn att sälja som sa hej vill du snurra lyckohjulet ropa ut priser charma fram liv
till dom som inte får
och jag minns det fastän tiden river river
river bort annat
och nu
nu
nu finns det dom som frågar som söker som hjälper som undrar
och jag
jag blundar håller tummar önskar hoppas blir sommar
där jag cyklar och tänker tänk
tänk
om hon stod där nu
kanske skulle krascha
jag tror i alla fall hon heter Amanda
en början
Sluta vara främling
du
du främling
tar du emot mig nu när jag snubblar på kanten av gatstenen jag
ser den inte för jag
kollar upp tittar bort funderar på kylan i vattnet på gotland om det räcker
med långkalsonger i vadarstövlar när jag
ska titta på algerna där
om havregrynen räcker
åt tre i tre dagar om jag kanske
kanske borde beställa något på nätet något som botar sömn alltså gör mig vaken länge då kan jag plugga till tentorna
kanske sova sen
borde jag fråga din vän om dig vad
är egentligen okej om jag såg dig på en fest skulle jag le åt dig vinka fråga hej du känner du
igen mig jag var clownen med fyrkantiga näsan du
höll i mig då kan du
göra det igen
fast hur hittar jag festen
det är mycket nu
och mina vader är fina jag står på tå så hon ska se dom
fastän hon inte är där jag tänker kanske går hon förbi
mina knän
är fina mina armar
är fina kanske kan hon se det för en annan ser det och säger hej du
du vet han
han clownkillen med fyrkantiga näsan den färgglada han
har en kropp som
jag vet inte vad han
skrattar och glittrar och känns som allt det roliga med alla årstider på en och samma gång löven som dansar i virvlar av färger augustisolen och utebion badbryggan och klippan kittlande gräs och humlor och snölyktor sjalar vantar utandningsluft som syns och knopparna på träden som gnuggar sig sömnigt mot varandra stunderna mot den varma väggen där vinden inte blåser och myrorna yrar
du vet han
han är så obotligt nyfiken gå dit nu säg
du
lär
känna mig nu
kan du sluta
vara främling nu
precis nu
Håret bryts så lätt på vintern
frusen utandningsluft har slängt socker på bryggan det försvinner
när man lägger kinden mot
mörka fläckar vid kanten och vattnet är är som döden ett tomt
hus eller granplantage dom gömmer sig fåglarna burrar sig varma i en holk någonstans tätt ihop känner inte
händerna längre att något
så kallt
kan bränna som eld
det
är ointuitivt slog mig mellan trycket mot bröstet i halsen kan lungor frysa till is när man lever det
går nog inte men känns
ungefär så järn i munnen och glitter i håret det är helt hårt bryts
lätt
på vintern men kommer kanske
aldrig brytas
igen
Hemsökt i huvvet
jag somnar sittandes på bion och så står du där tittandes
ner
på mig jag kysser dig det är det finaste
finaste
i världen och dom ler när jag böjer på nacken när du
tar tag i mitt hår särade läppar och kroppar som trycks
trycks
mot varandra kommer du någonsin
försvinna kommer jag någonsin
sluta minnas sluta tänka någonsin
sluta
känna dina händer när jag blundar andas i ditt hår jag
skakar på huvudet hoppar på stället dansar bort dimman ur huden men
så ropar telefonen hej
något hände idag något svårt och
du önskar dig mig då jag önskar mig dig
jämt som hemsökt i huvvet
jag slår det mot väggen river eller ritar streck längs låren i duschen håller andan på cykeln tills det bränner och suddigheten kliar i ögonlocken men så
står du där
tittandes
ner
på mig jag
kysser dig det är det finaste
finaste
finaste
kvävande nära
HÅLL MÖSSAN HÅRT OCH PLURRA INTE DET ÄR KALLT
ropade du
genom blåsten
slet i seglen och november bet i fingrarna stela kinder och blöta tår hej havet
tänkte jag
slickade regndroppar från läppar la glasögonen i fickan såg ju fan
ingenting hon skrattade när hon såg det
och båten krängde bockade vägrade rusa rakt och snällt och vågorna grep krafsade rev sidorna slog
mot skrovet det var hotfullt
vi
sjöng i kapp med dånet från molnen två
svaga stämmor på håll men starka
ihop du höll i rodret jag
höll i dig vi
höll
i varandra vår kära johanna var kanske ostyrig som lockarna på morronen men fast bestämd
att ta oss i hamn hon
tog oss mellan reven under ytan som vi
aldrig såg var nog varm inuti vi
frös skakade men viken var lugn vinden tjöt åt klipporna var famnar och skriken på avstånd blev till drömmar bland filtar och magiskt torra dynor i skumgummi imma på fönstren och vaggande lyktor från taket det var trångt
sådär tryckande nästan kvävande
nära
du har en manisk blick men jag går inte sönder
åh darrande fingrar späda händer lite manisk blick du
får mig att inte kunna sitta still du står där
spelar spelet får dom andra att skratta du ler
nervöst jag
ser det
och skriker hey du är fantastisk fast tyst
du kan skriva saker
som bygger hopp som blir skogsbrand som blir springa i natten i kylan träden verkar undra om våren redan kommit fastän hösten knappt somnat mina kinder lyser i mörkret
men i skolan lever hemligheter dom gömmer sig mellan oss bakom högar av mössor vantar tjocka leggings och jag vill kasta allt åt sidan röra vid din arm säga hej du eller viska alltså andas
mot min hals
trassla in dig i mitt hår känn värmen
under tröjor huden som längtar slår hål på istäcket på tystnaden det är hjärtslag du hör när tystnaden försöker tvinna in oss att lyssna på professorn han frågar oss om det alltid låtit såhär han är gäst jag säger vi
bygger ju om det är nog
från det öronen brinner han rycker på axlar fortsätter
som vanligt och jag tittar i din nacke fångas i lockar fan
måste ju
fokusera
löjligt att vi låtsas att jag
låtsas du
kanske inte gör det men det känns så
så
dra
i mig ta
på mig jag går inte sönder
och du
gör nog inte det heller
Under gatlyktan
våta löv och kylan i kvällen mörkret mellan husen mellan träden mellan mig
och världen men så stod du där
uppburrad i ylletröjor små kängor och sjalar och frusna fingrar
gatlycktan
gjorde dig så snygg där
med torra läppar och nästan osynliga ögonbryn nästan
vitt
hår
tunnt och trassligt det var överallt framför ansiktet bakom örat du log pillemariskt jag
såg mig över axeln runt hörnet mot marken du drog mig nära sa hej du jag vet
att du
tycker
att jag
är fin
det är fint
jag blundade rös skakade men brann inombords sa ja
jag
du
är
lockande
långsamt kittlande jag vrider mig i sömnen när jag drömmer om dig hittar lakan och täcken virade runt mig med kuddarna i famnen och
jag låtsas nog
sådär om du vore där då
andas tungt du
är
så tätt inpå jag kan höra mina hjärtslag mot dina händer känna hettan från din mun
vänta jag
måste
vänta
lite kan inte riktigt stå still eller stå alls måste
måste lugna mig lite du skrattar
och viskar
saker som får det att brinna jag
låter dig leta dig fram där under tröjorna treva dig fram där
bortom jackor och saker som ändå bara är i vägen
jag ska drömma in dig tillbaka i natt
gatlyktorna liksom kupar sina händer över oss mellan grenarna och från guloranga husväggar och vi undviker storgator våra händer
är varma dom viskar
till varandra säger hej du tror du
ja
det tror jag
fint sa den ena till slut
vi skrattade
tittade i fönster med tvapparatssiluetter och blommor persienner ljud från konstiga program hundägare
i tofflor i gräset vissa kanske röker
i smyg hunden ser på
förunderligt
och så förskolorna lekparkerna tomma
frågar låtsas vi oss fina fyllda med saker klätterställande och gungor fast
ibland
ser det spartanskt ut
kanske
minimalistiska barn
till minimalistiska ikeaföräldrar
i minimalistiska lekar
eller så tar dom med allt själv
har så mycket hemma
rikemansbarn
säger du
jag
nickar
södermalmsbarn
typ privatiserat
lekplats insparat
check
vi går omvägar för att inte skiljas åt
tillbaka och fram i cirklar runt stolparna i mönster på trottoaren
hamburgerfolket kollar
pekar med pomfritten och kommenterar tuggandes vi vinkar
och så missar du tunnelbanan med flit
medan spärrvakten kör quigong i smyg det är sent ingen ser väl
vi gör
och så
ja
efter felmeddelanden och fejkbiljetter var det plötsligt tyst
du
borta
fast nära
därinne innan
för jackan sov du jag ska
drömma in dig tillbaka i natt
vi möttes på en busshållplats jag skulle till landet
det är som att jag inte kan låta bli när
när jag ser ett par darrande händer i kylan håll
platsen täcks av molnen från munnen och röda nästippar
torra läppar kanske spruckna jag
börjar dansa lite försöker inte synas så mycket hon ler
jag skrattar och svär fast så det knappt hörs
långkalsonger
hon frågar med ett ögonbryn jag slutar hoppa säger ja jo men
sjutton
skorna tårna brrrr
du då fryser du nä
inte så mycket svarar hon
fingrarna bara
och
kinderna pannan helt stel kolla
grimarserna
fastnar och uttrycken
blir liksom långsamma
ser ut så säger jag och
försöker härmas men är varm nu vi hälsar
jag
kippar efter andan din
hud är len säger hon hur långt ska du
egentligen till älmsta men
men
menar du att det är öppet för förslag föreslår hon
kanske
svarar jag
Pusslet
kanske kan jag aldrig glömma dina spruckna läppar din torra hud
dina
insmorda händer
nästan kladdiga såriga mungipor och allt det där som vi inte gjorde
det som rev mig innifrån när du log och skrattade var sådär underbar och du blev bara finare
med tiden det var
ohållbart och jag sprang sprang sprang bort
för att inte gå i bitar du såg mig gråta och darra jag var
så
kär i dig och du visste det du
dog kanske lite grand för du
var ju inte det
i mig jag visste det
och nu
har år försvunnit bort och jag undrar vad du gör var du är vem
du har blivit
om
du fortfarande är så mycket vår och höst och allt det mest sagolika i livet
eller
om du falnat jag tvivlar tänker att du
nog hittat nån
nån att älska jag
önskar bara
det vore jag
Torra läppar och så stormen
havet
åh
havet
med utsträckta armar och ditt nästan vita hår mot vågorna slitna gula stövlar och klipporna är salta
torra läppar
och så stormen
våra cyklar blåbärsfyllda yoghurtburkar och målade fingrar min stickade tröja stod sig inte mot blåsten jag
stod på kanten
vred mig och sjöng mullrade mot skummet och mörkret i molnen varnade himlen du tjöt mot öarna där ute under regnet knöt nävarna och dom bävade
det
mojnade
vi
skrattade log tog tag i varandra vi var kanske vansinniga
men det är så det ska vara
det är så det ska vara
Mjölfläckskyssar
det är lite religiöst
med mjölfläckarna på armarna musklerna
som spelar
över axlarna ögonen som lyser och blundar som viskar och lovar medan händerna
förvandlar oansenligheter
till sagor
och ni sitter i kökssoffan ser när jag försvinner i degen i dansen slutar lyssnar småskrattar och förtrollas
av mandelmassan margarinet sockret soja
mjölken
ugnen pustar
och kurrar det jäser dom väntar som i solen i gräset växer och njuter
och det klagas i hörnen suktiga blickar slickande läppar suckar jag
håller om
mina bullar känner kardemumman som i luften som på huden dom ska bakas nu snart
snart
får ni börja så snart
som dom svalnat
somnat vilat
herregud känner du
doften hallå otto
du är elak nä
du
kommer tacka mig sen för du
kommer dö lycklig nu
leva lyckligt nu
lite tålamod bara
men
du kan ju kyssa mig så länge kanske
Midsommardans
ängsullen lyser där på myren och älvorna målar träden grå
morgonen gäspar i huset
eller gömmer sig i värmen under täcken mina fingrar
är stela men flätar en krans
för midsommar
för sen
för
dig när du kommer cyklandes längs grusvägen och
jag ska sitta där på staketet gräsfläckiga knän och grenrispiga armar alla blommors färger i håret det kommer knastra på håll och
och
jösses kommer jag våga
fråga
ska bara le så du stannar säga hej
med flammande kinder och fräkniga axlar bränd panna och näsa myggbitna ben
kanske ska jag låtsas
få en sticka i handen säga du
jag
glömde glasögonen vill du
vill du hjälpa mig ta ut den för
det vore ju så fint
om du rörde mig
tänk om ögonen skvallrar är det uppenbart att du
är så underbar alltså du
Du borde ta mig till dansen ikväll
i’m just sayin’
Äsch fan kyss mig bara!
mitt i natten hördu håll
i hatten för nu
nu
springer vi med hårtrassel bakom oss med en öppen låst dörr vi ska fånga bussen och ta den bort
från tentor kursare stress och låtsasliv hej världen här
kommer vi vi ska
ta dig
som stormen och hälsa på en kompis i haparanda lära oss
alla språken på vår lista swahili koreanska åh
tänk
i alla parker
där vi kommer ligga
och titta upp mot löven i träden mot molnen kanske stjärnorna där vi
bränns av solen du får fräknar jag
ska försöka gå på händer
för
att imponera du
skrattar ju då
åt mynten och lapparna
mobilen och pärlorna
allt ramlar ju ut ur fickorna ropar du
äsch
svarar jag och letar
i gräset
vad gör det
när du är här
finns väl ingen annan jag skulle vilja ringa du knuffas fan
sluta smöra
haha
du
är som
som all skönhet i världen i ett med ögon som världshav helt rena och fulla
av äventyr av korallrev och stora djup okända hem för fiskar och maneter vi aldrig tidigare sett du får mig
att vilja blunda
hårt önskar mig hem
till stockholm från andra sidan jorden du rodnar med brottar ned mig du
är större än jag jag
måste böja på nacken när vi hånglar
sådär bakåt
jag ler mellan läpparna du
gillar ju egoboost och jag
kan kan ge dig allt
allt
allt du vill
tss
med plirande tunga dummer säger du
och drar mig i håret
till dig kyss mig bara
tyst med dig
och kyss mig bara
precis så
du kan se mig när du blundar gräset det kittlas bakom öronen andas och pausa läs och känn känn
månen
dansar i vågorna och musslorna sjunger någonstans där under
under det svarta som skimrar varmt fastän våren
knappt vågat komma det är som en regnskog här
mellan molnen långt borta mullrar åskan
fåglarna i vassen prasslar
knakar knarrar och tjattrar
pickar efter uppmärksamhet och du
andas i mitt öra jag skrattar vrider mig det kittlas du
fångar mig om ryggen du
håller mig nära jag
fastnar där
tittar ut i himlen tänker
oj
så många stjärnor
så många fladdermöss
så många eld
flugor någonstans vill du inte
ta mig dit ta mig där
på ängen i gräset bland surrande smådjur och hasselmusen
kan få undra
varför det lyser
extra starkt precis
precis
var kinder blivit röda och munnar lite halvöppna vi kanske
blundar
tillsammans
in i varandra
kanske somnar
där eller springer hem genom natten sväljer värmen i luften den är som händer
inte kalla ljumna fingrar rusar över huden där vi flyger vid sidan om bäcken den är nästan i kapp och håret trasslar sig i grenar blir tovigt med kvistar i
alla fall mitt ditt
är kort
du kan le åt mig då
tvinna det fläta det
förtrolla det
till att hålla skimret kvar mina ögon är mörkblå
dom ropar
ut
till världen hej
jag
vill ha dig nu snälla ta mig
ta
mig
nu
Jag lyssnar på Säkert!
jag lyssnar på SÄKERT och leker inte nudda strecken blandat med balettsteg ser skinnskallarna hålla händer runt hörnet dom rodnar jag ropar hey
ni
är
fina fina
kan vara hemliga jag lovar inget säga skrattar ont i magen fast bra känner kittlandet det får inte plats inuti och träden
gäspar undrar vad som vem som som kramas med örat mot barken jag vill nästan gråta tänker på alla åren
du stått här sett öden springa förbi till bussen till tuben några har snubblat skrapat knän ica-kassar har gått sönder apelsiner rullat rullat
ut över stenarna magar blivit stora fått barn i sig som fått barnbarn är inte det
magiskt så säg
mig
hur du vill vakna till vad och till vem jag kan trolla
kan älska
så starkt att stormen
mojnar somnar att gräset
flämtar fnissar så starkt
att havet
räddar skeppsbrutna blir kär till och med i fiskebåtarna
och jag hoppar
med stövlar i en vattenpöl famlar med nycklarna i fickan lutar mig mot väggen hon ryser och du
du
står plötsligt där räcker fram fingrar säger du
jag hjälper dig med dom där hon
ler
och jag
tappar
fattningen fästet fokus
du
tack jag sätter mig på kanten vid ett fönster vad heter du frågar hon Otto säger jag vad
heter du kommer du inte minnas imorgon svarar hon men
det gör ingenting
och
jag kvicknar tidigt till undrar
om solen gått upp om allt det där
på riktigt eller nä gnuggar ansiktet mot kudden nyser hon
rör vid mig
sömnigt och borta rufsigt och intrasslat i täcken jag
gapar skippar
ett par hjärtslag
mina läppar bränns och jag väntar
tittar
tills hon drar mig
till sig
hördu kom här mumlar hon kom
kom nära
Han var inte stor min bror
lev
du måste leva nu längre än jag längre än dom jag
hostar det gurglar är metall i munnen och svårt andas kladdigt om läpparna kallt om fingrarna lyssna till mig syster du
måste finnas kvar och berätta jag
önskar
jag kunde träffa dina framtida barn din framtida käresta sitta där
med historier om vår tid
det
kanske inte blir så men gråt inte för länge inte för mycket du kan inte dö inte idag inte
som jag
han var inte stor min bror
retade mig ibland när vi var små skrattade mycket älskade färgerna närheten kärleken klappret från skorna mot gatan det var här
det hände den kvällen då
då
då var vi båda små jag lite mindre men längre han sa spring när dom kom jag
kunde inte inte röra mig tänk om jag gjort det om vi flugit iväg flytt ropat på hjälp han var inte rädd för döden min bror han såg vansinnig ut och skrek men dra han svor och sedan sprang han
sprang
men inte bort
Intill
snöslask eller is gatsand och tomma träd hej
vildvuxen och tovig du måste fånga mig nu för jag vill hoppa in i din jacka och väck mig till våren jag värmer dig till dess
så länge du minns önskar och längtar vill
att jag finns där håll mig
kär och jag förtrollar fram färgerna i ögonen hettan livet på bussen dom kommer sjunga tillsammans skratta och titta
på varandra le berätta hur länge dom hoppats att någon
skulle våga skulle vägra
sitta stilla sätta avstånd rynka pannan dom
kommer glömma sina sorger ringa
till telefoner i händer som älskas
och så någonstans i virrvarvet ramlar vi
mot en buske den bär oss ryser när du lyfter mig när du
kysser mig
jag
fastnar i grenarna med tunga i mun drar ned dig drar med dig
till
till
intill
Men kyss mig först
intrasslad i vinterkläder funderande långt bort från världen och så stod
du där framför jag
tänkte gud
först och sedan hjälp
jag
hartappatröstenmenärdetverkligen
är det verkligen
verkligen du
hon
sa du
är vuxen nu en annan nu kanske kall och jag brann
upp ville ta av tröjor värma bort snön från torget hålla fram mina händer tina
alla istappar trolla bort dimman när vi andas blunda
och berätta att jag är våren jag är barnen i parken som springer med
blommor mellan tårna om sommarn jag är fjällsjön och oblyga
nakenbadare den nyfikna kattungen svalan som dansar i vinden jag
har aldrig vuxit upp men aldrig varit liten
alltid
fångat marken innan kinden skrapat asfalt gömt flaskor ljugit och låtsas jag
kanske inte log
då
skåpen i köket var höga och spisen för svår att förstå och maten blev
bränd men vi
åt den ändå
det var hårt och jag kanske inte log
blev stor
alldeles för fort
späd och klen
och idag
kanske jag inte log
och så stod du där
nervös men underbar medan livet for förbi
kan nästan dö nu tänkte jag
men kyss mig först
Kasta mig i havet om du inte vill ha mig
om du inte vill ha mig
så kasta mig i havet
jag flyter inte så bra simmar inte så bra hör inte så bra ser inte så bra men luktar gott
kanske var det inte nog
du försvann ju bakom skynken och svepskäl vägskäl och skrynkliga lappar av papper dom skvallrade
om nummer om vänner om livet om tiden men inte
om mig
kanske var jag aldrig din eller kanske
var jag det men du
aldrig min
du är känslig sa du vad
svarar jag på det tänkte jag hallå nej inte
inte mer än andra eller ja
det är jag jag känslig så känslig att det är mitt fel när du gör ont
från saker du
har gjort
korthus av känslor det är jag det helt skör och vinglig vek för vinden och darrig i knäna men med en räddfri vilja att berätta
om minnen eller kärlek om sorg eller orätta visor i huset bredvid jag var aldrig rädd om mig själv men för allt
för tänk
om jag var så skör så skör att jag snarare var skärvor sådär vassa bitar som skar dom som tog mig
som tog
i mig som jag
dog
i dig
jag frös men du var inte där du skrattade någonannanstans och jag frågade svartsjukan vad som hänt hon sa att du
hördu otto du
är sjuk
du är sjuk och dom sjuka
dom kastar vi överbord innan smittan
tagit oss alla om du verkligen
verkligen
bryr dig och jag
gjorde det
verkligen
bara kasta mig i havet om du inte vill ha mig
bara kasta mig i havet
om du inte vill ha mig
Jag sa
hej
sa jag, blygt, med all kärlek i världen inuti
du
log jag blev till solen sommardagslycklig spattig som en innekatt
Hej
sa du tillbaka
Hon målade mina ögon
hon släppte ut mitt hår målade mina ögon
drog på mig guldtights och ett blodrött klänningslinne log och sa du
ser fin ut jag
dog lite grand
medan spegeln
sjöng om alla som skulle älska mig ikväll om alla dom
som skulle dansa
mot mig ikväll nära mig ikväll önska sig en kyss eller två en natt
under samma täcke som jag ett andetag senare och tunnelbanan stirrade där vi satt vi skrattade fångade lockade lovade särade ben ikväll och nakna önskningar läppar mot insidan av dina lår jag
grät
lite grand
över minnen vi redan skapat över hjärtan vi sprungit från du är så vacker sa jag vi hånglade och visste att dom såg på oss hoppades att vi låtsades hon knäppte upp sin skjorta för mig spred längtan till världen till gatan till alla runtikring vi blundade och samlade kärlek i kryddhyllan hemma foton av dom som vi legat med som vi stulit från som vi
levt av jag
vinglade ibland
försökte flyga när sminket runnit bort och morgonen börjat svida i nacken vi var svaga då
när klubbljusen slocknat och musiken tagit slut jag
vaknade
inte alls
ibland
hon är 29 i berlin har en son på fem år och jag älskar ändå
hon är 29 i berlin har en son på fem
år och jag älskar ändå
kastade macka på stranden brände mig
på solen för
skuggan
låg så långt bort
från tatuerade armar och läppar med ringar redan förlovade fingrar och
slingrande slingor av hårstrån lite saltkantat lockigt sådär lyckligt
gjorde hjärtan av stenar mot klippan vek båtar av vassen hon sa watch out they are papercuts på dialekt och jag log ville kramas och pussas kyssas och blunda
mot hennes knän gråta säga jag
vet
att vi aldrig kan vara mer än såhär
på avstånd jag vet
att jag
är balansgångspojken
som tittar in
uti
itu
hittar alla känslor ritar nya hittar på sprätter upp mot träden och löven får skärsår mellan tår springer i gräset hoppar över elstängslade trådar och hästarna frågar mig vi flyger ikapp mitt hår och vinden deras man och molnen
vi ligger där
gissar former ser svanar och holländare fiskar och våra handleder
nuddar
nästan
varandra så nära
nära
det svider du frågar om jag fick saker i ögon dom rinner låt mig jag var kinder och diskreta stormar tyfoner eller undergångar sa nästan
jag
är kär du vet i dig du vet jag vet att
du vet du vet
men ändå
lite
kanske
eller så
Muhuri 